111111
Städa städa liten sol
Bubblan av studier
Zawaam!
Ja, det har varit mer än dött här ett bra tag. Men ibland får man ju åsidosätta sådana här trevligheter med andra, av den enkla anledningen att de andra trevligheterna kan vara viktigare. Huruvida ett framtida yrke är viktigare än att sköta en blogg kan ju alltid diskuteras, men för tillfället är jag av åsikten att studierna kommer först med guldmedaljen i högsta hugg.
Jag har alltså bytt bostadsort igen, för att få utöva privilegiet att studera. Om jag stannar här i de tre år som krävs för en fullständig bibliotekarieutbildning vet jag ännu inte, men det går upp och ner just nu. Extrem hemlängtan till Lund gjorde bland annat att jag förra helgen plus några ytterligare dagar åkte ner och besökte min kära hemstad. Första dagarna var naturligt nog svårast hittills, men allt eftersom börjar det kännas lite bättre. Ett steg i taget så att säga.
De två första veckorna var introduktionsveckor med diverse aktiviteter och hejsansvejsan för att få oss att lära känna staden och våra klasskamrater. Jag vet inte om det hjälpte just mig särskilt mycket, men så har jag ju också extremt svårt att connecta med folk i allmänhet. ^^
Flamingos i djurparken.
Igår tjänade man in sina första tre högskolepoäng här, genom ett examinerande seminarie som jag var sjukligt nervös inför. Var helt övertyggad om att jag skulle bli underkänd. Kan fortfarande inte riktigt tro att läraren godkände mig för mina skills. Nej, sympati-betyg känns det mer som. MEN, försöker samtidigt tänka att hon säkert hade sina välgrundade anledningar. Jag måste tänka så, annars blir det lite för mycket självömkan.
Svårast har nog varit maten, tror jag. Det är liksom jobbigt och i mitt huvud fullkomligt onödigt att stå i ett kök och fixa ihop mat i flera timmar. Därför kör jag på så enkelt som möjligt, som inte kräver massa förarbete och liknande. Det dumma är ju så klart att jag inte kan så särskilt många "recept" på enkla rätter, så det blir i princip samma sak varje vecka. Jag börjar inse att om jag inte ska förvandlas till en makaroner och köttbullar-tallrik eller en smörgås under mina (kanske) tre år här, så bör jag sätta mig in lite i hur man kan fösa ihop lite andra ingredienser och få minst lika god och enkel mat.
Happ happ, för att det inte ska bli en vägg av text så här i mjukåterstarten så avslutar jag nu.
Får se när nästa gång blir att jag skriver.
Till dess, lev väl och frodas i höstlöven!
/Autumn Leaves - Eric Clapton
/R
PS. Guldstjärna till den som lyckas klura ut tröjan.
Lulz.
Imorgon drar nästan hela familjen lite mer norrut för att försöka njuta av sommaren som idag visat sig från sin mest blöta sida. Myspys! Jag ska dock ägna en vecka åt min lilla vimpel och sekond gerd, som förhoppningsvis väntar på mitt besök med ivriga flaxande armar. Just nu sitter jag och försöker synkronisera och ladda iPoden min. Jag behöver musik på mina resor. Vet inte hur det ska gå när jag inte kan ladda batteriet på semestern... fast vi ska ju inte vara borta så himla länge.
Jaja. När jag kommer tillbaka kanske jag berättar om nyheterna som hållit igång oss några trekvarts varv här hemma. Och som gjort mig något nervös och splittrad.
Haha, hålla folket på sträckbänken. \o/
/R
Den hemlighetsfulla trädgården
Idag har det varit vackert sommarväder igen, samt helt rätt helg för att besöka den väldigt speciella trädgården Maryhill som döljs här i Lund. Stora trädgårdar är trevliga är gå omkring i, tycker jag. Särskilt sådana som är lummiga, storgrönskande och lite hemliga. Kanske har jag fått intresset från en av mina favoritfilmer i min barndom, Den hemlighetsfulla trädgården (som i original heter The secret garden och jag ser fortfarande inte riktigt poängen med att byta hemlig till hemlighetsfull. Det blir ju en helt annan innebörd?). Riktigt så vacker och spännande var inte Maryhill, men jag och mamma fick oss ändå en intressant upplevelse. Det häftigaste var ju utan tvekan hur stor trädgården var. Den sträckte sig långt in, något man aldrig kunnat ana utifrån gatan.
Så nu släpper jag en bildbomb därifrån.
Åh, taket i lusthuset var så fint. ^_^
Så var det besöket!
Snart är det dags för Morden i Midsomer, woho! Gamla avsnitt, som jag tycker bäst om. ^^
/R
Vasstrån
Ikväll saknar jag Tärna så mycket att det gör ont i bröstet.
Gårdagens äventyr
Annars har smärtan inte varit så farlig. Det var nästan värre med bedövningen. Skitjobbigt att prata ju. Jag vet inte hur många gånger pappa sa "va?" när jag försökte uttrycka ett önskemål eller en åsikt. Mamma var beredskapsvillig när hon kom hem efter jobbet och rörde ihop en sparrissoppa från Blå Band eller nåt. Den var så god. ^_^ Och efterlängtad, mycket uppskattad! Hade inte ätit något annat än frukost tidigt på morgonen vilket skapade glapp i mitt humör och min energinivå var på sparlåga.
Det är inte tandläkarna i sig som skrämmer mig hos tandläkaren. Det är rummen, verktygen, LJUDEN. Hade hjärtklappning hela tiden. Efteråt var jag nära att svimma och fick ligga inne i deras lilla vilorum medan tårarna strömmade nerför mina kinder. När det värsta gått över kändes det lite pinsamt att jag betett mig som en dramaqueen, men jag vet att det händer många. x)
Uuuh. Nu nös jag och den där obehagliga järnsmaken av blod fyller munhålan. ;_;
De sydde till och med! Ett stygn. xD Woho! Jag är härdad!
Vy hos mormor.
Nej, nu ska jag försöka mig på konststycket att äta fil med flingor. Hoppas hoppas inga flingbitar fastnar i tandhålan. Oh, och idag kommer bror min hem! ^^
Lev gött!
/R
Fluor.
Idag steg jag upp tidigt för att vara hos tandläkaren vid kvart i nio. Som alltid inför sådana tillfällen var jag rejält nervös och hjärtat slog hårt på mig när jag satt där i stolen. Väldigt trevlig tandläkare. De var väldigt glada över min ankomst eftersom tydligen hade tre personer dissat sina tider hos tre olika tandläkare samma morgon. Haha. Jag kände mig väldigt vuxen och ansvarsfull.
/I Need Love - Sixpence None The Richer
På torsdag, bestämdes det, ska jag infinna mig för att dra ut min högra nedersta visdomstand. Guh. o.o Jag blev något chockad över priset, vilket tandläkaren såg. Hon sa "Ja, det är därför 'avtalet' finns" och myste litegrann. Som svar på det skrattade jag kort och tänkte "damn you". Men ärligt talat hade det blivit dyrare för mig om jag tecknat någon försäkring. I det långa loppet liksom. Nu får vi ta smällen på torsdag och se hur sedlarna flyger sin kos med små fladdriga, ömtåliga vingar. \o/
Jag är en aning orolig för om jag ska kunna träffa mina kamrater efteråt som planerat, eller om hela käften kommer vara bedövad och huvudet groggy. Vi får helt enkelt se... Jag brukar vara ganska tjockhudad när det gäller sånt. Å andra sidan, när jag väl reagerar på det blir det sällan en lätt reaktion.
Får se vad resten av dagen har att bjuda på. Fortsätta redigera morfars texter är givet. Det är även att bänka sig framför tv:n om en och en halv timme för att titta på Cityakuten. Tänkte rensa ut mina skrivsbordslådor så småningom också. Jag har annars ingen plats för mina smågreker (<--- ska givetvis stå "grejer", men felskrivningen blev så himla underhållande) från Tärna. Lite pinsamt, men så är det. Man samlar faktiskt på sig en hel del på ett år. Speciellt jag. Och speciellt småGREKER.
Vi hörs!
/R
Noted
Sudda sudda fram ett leende
Ibland tror jag på ödet.
Ibland slumpen.
Kan man tro helt och fullt på båda?
Huuursomhelst.
Nu har jag varit i Lund i uh... fyra veckor ungefär. Är det slumpen eller ödet som gjorde att jag denna natt fick för mig att skriva? Första julidagen på år 2011.
Saken är faktiskt den att jag länge haft en stark idé i huvudet, en idé till något stort, ett skrivprojekt. Den slog rot i mig precis efter projektarbetet och återkommer till mig varenda dag. Det måste väl ändå betyda att den är värd att ägna lite uppmärksamhet åt? Jag får bara ingen ro. Mmm, jag vet. Det är ursäkter. Fåniga ursäkter. Har man en passion, om det är en passion?, måste man sätta den först ibland. Väldigt ofta, skulle en del säga.
Mycket händer i mitt huvud. Inte fysiska händer utan.. tankar, då.
Får försöka styra upp mig själv lite. Man kan ju inte gå omkring och vara virrig hela sommaren. :o Lite nervös är jag ändå, inför antagningarna. Vad gör jag om jag kommer in på bibliotekarieutbildningen? Uh. Precis. Men, den dagen den sorgen. Lite så.
Nattsuddiga inlägg är hoppiga och skumpiga. ;o
Sov gott.
Så här nördig ser jag ut om kvällarna när jag gör mitt bästa för att inte störa systern min som försöker sova i rummet bredvid.
/R
Tankar lite tankar
/If you sleep - Tal Bachman
Det känns som att jag ska återvända till Tärna så småningom. Jag har, som jag säkert redan nämnt, väldigt svårt med tidsperspektiv. Hur lång tid som gått, när någonting ska hända eller när någonting hände. Så jag befinner mig lite i min egen bubbla liksom. Min uppfattning av saker och ting. Vilket låter helt naturligt eftersom alla har sin egen uppfattning, men folk kanske tenderar att glömma det.
Inser dock så mycket som att jag aldrig kommer ha det där underbara rummet igen. Det svider. Älskade att rulla fram lite lojt mot fönstret, luta hakan mot ryggstödet och titta ut. Se vindarna, förändringar, människor. Röra vid mina fina växter. Här har jag ingen plats för någonting överhuvudtaget. Måste rensa ut för att få plats. Guh.
Känner för att skriva mina berättelser och karaktärer...
/R
In Lunden
Här har det varit tyst ett tag. Med all rätta, känns det som.
Jag har dels haft väldigt mycket att göra och tänka på.
Dels har jag inte riktigt vetat vad jag ska skriva. Hur jag ska skriva.
Det här året på Tärna har ju satt sina spår i mig och det är väldigt svårt att sammanfatta ett så viktigt år i ens liv. Kommer säkerligen skriva ett längre inlägg så småningom, men just nu nöjer jag mig med det här.
Samt en helt orelaterad sak.
Jag skar mig i fingret i förmiddags. GAAAAH. Jag som inte klarar av blod. ;_;
Och jag har hur mycket som helst att packa upp. o.o Känns konstigt nu att man inte har någonting att göra. Liksom.. jo, det har man ju, men inget schema. Inga tider. Inga datum direkt.
/R
Packa packa packa, å', arma liv
Det här blir inget långt inlägg (som förra, ahem). Har en massa att skriva egentligen men tiden räcker inte till just idag. Kanske lyckas pressa in lite mer imorgon, men den här veckan har hittills varit ganska upptagen på många håll och kanter. Respons och häng med klassen tar mycket tid! Sen bor också min vapendragare i mitt rum till på fredag, avslutningen, så då kan man ju inte kollra bort sig på internet hela tiden (som man brukar).
Hursomhelst befinner jag mig på mitt rum nu (duh) och försöker packa lite. lir mest småsaker här och var. Filmer, böcker, värmeljushållare. Man vet inte var man ska börja liksom. Och hur packar man ner sitt liv bara så där? Rent psykiskt sett är det väldigt svårt det här. Ju mer som försvinner, desto tydligare inser jag att jag inte kommer komma tillbaka hit igen. (Eller, det vet man ju inte men antagligen inte.) Gör mig faktiskt lite illamående. :(
Vid tvåtiden ska vi se filmarnas eh.. filmer på bion inne i Sala. Direkt efter blir det färd till Nenne där vi ska laga mat och uh, UMGÅS, antar jag. ^^
Nej, nu blev det för jobbigt det här. Att skriva om något som snart ska hända gör att tiden går snabbare nästan. Och jag vill inte att fredag ska anlända särskilt snabbt. Hua.
Bild från min kusins bröllop i helgen. Parken upp till festmatsalen. ^_^
/R
Undrar om någon kan resa utan en massa incidenter?
Då var man i Lund igen! Ett fasligt farande fram och tillbaka den senaste tiden. Helst av allt hade jag velat stanna på Tärna sista helgen (gah, ångest), men det är ändå en av storkusinernas bröllop på lördag vilket inte får missas! Jag får helt enkelt klänga extra mycket på klassen och skolbyggnaderna sista veckan istället.
Resan ner. Ja, jag kände absolut att jag var ute i god tid. Tåget gick 9.09 och jag steg upp klockan sju. Packade innan frukosten, bredde en ostmacka och åt frukost i godan ro. Sedan blev det värre. Jag stack ifrån rummet halv nio ungefär. Det tar cirka tio minuter till busshållplatsen och med packning kanske kanske mer. Jag var hyperstressad. Sedan stötte hälen i rullväskan HELA TIDEN så den svajade hit och dit vilket gick Rebecka att svära och skrika åt detta högst levande föremål.
Väl framme vid hållplatsen hade jag ju egentligen ganska gott om tid. Sjöblöt av svett. Tur att jag inte bar omkring på en ryggsäck, whoa. Bussen skulle gå 8.47. Den kom inte. Nähä. Kollade på tidtabellen. 8.55. O_O I det ögonblicket var jag så nära att börja gråta. Övervägde starkt att lifta in till Sala, men så klart kommer det inga bilar. Försökte lugna mig själv genom att tänka att jag inte har någon makt över detta och ingenting blir bättre av att böla.
Så kommer bussen någonstans mellan 47 och 55. Lulz. Jag drar på mig packningen och klickar fram sms-biljetten. Stiger på, håller (stolt) fram mobilen och chauffören säger attdet är helt omöjligt för honom att se något för det är helt svart. Jaha? Visst, den är gammal men SÅ otydlig är väl ändå inte texten? Jag kollar. HA-HA. Självklart har min relik från medeltiden stängt av sig själv. Jag mumlar något om att den är långsam medan jag försöker sätta på den igen, samtidigt som jag är plågsamt medveten om hur fullsatt bussen för en gångs skull är. Nu kommer jag inte bara försena mig själv, utan även en hel buss. GG Rebecka. Chauffören försöker vara trevlig och säger att bussen också är lite långsam. Jag gör ett "he-he-he-e...." och fortsätter pilla med äckelmobilen tills herr chaffis säger att jag kan sitta ner så tar vi det där framme. Är nu övertygad om att jag kommer komma försent.
Vi anländer vid stationen med fem minuter kvar till avgång. Jag visar biljetten för chauffören som önskar mig trevlig resa och sedan kastar jag mig av bussen och rusar mot spåren. Tre tåg står inne. Jag med mig excellenta slutledningsförmåga antar att det är mittentåget jag ska med. Det står Katrineholm på skylten. Avgång 9.09. Men det är INTE RÄTT TÅGNUMMER. Därför känner jag ett behov av att rådfråga konduktören på perrongen. Med andan långt upp i halsen.
"Går det här till Katrineholm???" (Duh.)
"Ja, precis."
*ser panikslaget hur dörrarna stängs och trappan dras in* "MEN DE ÅKER JU?!!"
"Nej, nej, det är jag som ska säga till när vi ska åka."
".. JAHA. Tack!"
-.-
På tåget frågar samme konduktör om jag har åkt den här sträckan tidigare. Han uppfattade mig nog som väldigt hjälplös. Självsäkert svarade jag "Jaaja, ett antal gånger" varpå han säger "Så du vet var bussarna står?" och jag svarar att JAPP DET VET JAG.
Jag känner inte igen mig i Katrineholm och lappen som ledde mig till bussarna förra gången inte finns kvar måste jag fråga konduktören. Samme konduktör. "Ehehe jag visste tydligen inte var bussarna står. ^___________^' "
I Norrköping hade jag en halvtimme på mig. Satte mig ner på en bänk och åt min svettiga ostmacka. Då kom en grupp dagisbarn (I guess) som såg så söta ut med sina röda band de höll i med varandra för att inte komma bort. Jag kände ett behov av att le fint åt dem. De stirrade på mig. Allihopa. Sedan stannade de en bit bort med fröken och flertalet av dem vred på huvudet och fortsatte titta. Jag har aldrig känt mig så utstirrad som då. o.o Sedan upptäckte jag att flera vuxna gjorde samma sak. Jag undrade om det kanske var bänken jag satt på.
Efter barnen hände inget mer direkt. Tack och lov. Kom hem till Lund utan större skråmor. Men jag undrar verkligen om någon kan resa utan att det ska hända en massa? Eller bara något litet.
/R
