hacmox

Den här biten... ska jag kunna rusa, verkligen R U S A, över i maj nästa år. Gärna tidigare. Men så hoppfulla ska vi la inte tillåta oss själva att vara, eller? Nä. Det här är i alla fall (jag envisas fortfarande med att skriva 'iallafall', som ett enda ord, fick alldeles nyligen genom Word reda på att det stavas ju med mellanslag, som tre ord D: Fasan! (nej inte fågeln)) den bit in mot Tärna-slingan som jag fullkomligt älskar. På båda sidor svajar sädesfälten (fråga mig inte vilket slags sädesslag det är, kan vara vete, korn, havre eller råg vad mig anbelangar, minns aldrig vad mamma förgäves försökt lära mig) och låter så där härligt frasande som också en viss typ av ljung låter. När solen står lågt i kvällningen så är det underbart att gå där (eller ja, springa.. *host*) och njuta av den här stillheten, naturligheten och friden. Jag kan inte förklara känslan jag får så fort mina fötter leder mig in på 'kutar-banan' (kallar jag den nu), det är som om mitt inre expanderar och tar ett djupt andetag, suckar stilla av välbehag och kan slappna av fullständigt.






Ja, self-timer ftw ungefär. Det är faktiskt svårt att försöka springa lite nonchalant, lätt och ledigt med en kamera i ena fickan på byxorna och rumskort (gud nåde mig om jag tappar den i skogen... D: ) samt iPod i andra!



/R